Jag har inte gått så mycket i skolan de senaste dagarna, utan mest haft inställda lektioner, så jag passade på att läsa lite. Denna gång slog jag till med Arthur Conan Doyles The Hound of the Baskervilles, vilket kanske inte var sådär jättetaktiskt av mig. Boken ska nämligen vara utläst i Maj, då jag ska hålla en muntlig presentation av den, och att läsa ut den på två dagar kommer antagligen bara medföra att jag glömmer av den helt. Men bra var den. Jag ångrar ingenting!
The Hound of the Baskervilles handlar, precis som de flesta antagligen redan vet, om ett av Sherlock Holmes och doktor Watsons äventyr. Det är mycket möjligt att detta är den mest kända av Doyles böcker, och det med all rätt. Boken tar sig sin början i London, men staden lämnas snabbt för den engelska landsbygden då Watson tvingas följa med den mordhotade unge Henry Baskerville ut på Dartmoorheden. Henry Baskerville har nämligen alldeles nyligen fått ärva en stor herrgård och en ansenlig summapengar efter att hans farbror avlidit under mystiska omständigheter. En stor hund sägs ha setts runt liket och dova ylanden kan höras på heden. Släkten Baskerville har länge förföljts av en förbannelse, en helveteshund som mördat flertalet medlemmar i familjen. Är det hunden som är tillbaks för att göra slut på den siste i Baskerville-släkten? Eller är det något ännu mörkare i görningen?
Jag vill börja med att säga att ingen av de TV-serier eller filmer som är populära just nu och är till olika delar inspirerade av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes är särskilt lika på mysterie- och historiefronten. Du kan alltså se både TV-serierna, filmerna och böckerna utan att veta vem skurken är, eller hur allt kommer sluta. Håll er dock lite försiktigare med de äldre och till originalet mer trogna filmerna, där avslöjas allt.
Denna bok var hemskt bra, men lite (läs mycket) läskig. Doyle har placerat berättelsen på en stor, ödslig och isolerad hed som är en stor bidragande faktor till den läskiga stämningen. Varje steg åt sidan kan vara dödligt på heden, precis som i Watsons undersökningar. Dessutom är det breda persongalleriet, som hela tiden visar sig vara än läskigare än man tidigare trott, väldigt snyggt utformat. Psykopater på en hed har aldrig varit en särskilt bra kombination och Watsons egen stigande rädsla färgar av sig på läsaren. Doyle håller dock allting på en dov, lagom mysigläskig nivå hela tiden, som är väldigt lagom att läsa en regnig eftermiddag när man är ensam hemma.
Språket i böckerna om Holmes och Watson är ganska avancerat, både när det gäller meningsbyggnaden och ordvalet. Dock skrevs The Hound of the Baskervilles 1902 så man får väl säga att det är ganska logiskt att så är fallet. Dessutom tycker jag att språket bidrar till den brittiska sekelskiftsstämningen och skulle för allt i världen inte önska att det varit annorlunda. Det väl varierade ordförrådet gör också berättelsen mer nyanserad och varierad. Detta gör den mer underhållande att läsa, då varje mening inte ser likadan ut som den förra, och dessutom blir boken otroligt lärorik.
Historien går ganska långsamt fram, vilket av vissa säkert kan anses tråkigt, men personligen känner jag att det är en tillgång för berättelsen. Deckare och mysterieböcker som går för fort fram blir ofta lite hafsiga och många saker fullföljs heller aldrig. Doyle låter istället sin berättelse gå långsamt, för att visa på alla spår, och fullfölja dom, men antagligen också för att det bidrar till den olycksbådande stämningen. Läsaren hålls på halster hela tiden, och blir därför mer intresserad av att läsa vidare och se vad som kommer hända, på samma gång som det långsamma fortlöpandet av historian ger författaren möjlighet att beskriva varende regndroppe som faller över heden, och varje spindel i biblioteket på Baskerville hall.
Om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt mer om böckerna om Sherlock Holmes än någon filmatiserad version av dessa. De är författade av en mästare på spänning, karaktärerna är lättare att relatera till och mer fokus läggs på det faktiska mysteriet och mindre på Sherlock Holmes hår. För Benedict Cumberbatch må vara JÄTTESNYGG, men han klår inte originalet, inte ens nästan.
No comments:
Post a Comment