Nattens Cirkus

Det går fort när man har roligt, kan jag konstatera efter att ha slukat min senaste bok. Tveksamt om det ens kan kallas slukning. Snarare frivillig och extremt engagerad tvångsmatning utförd av egna extremiteter.

Nattens cirkus är lik en klassisk saga, fylld av mystik,
 kärlek och till synes omöjliga uppdrag. Celia och Marco, som är bokens två huvudpersoner, uppfostras sedan tidig ålder till att en dag ställas mot varandra i ett magiskt spel. Detta spel tar plats på en cirkus, Le cirque des rêves, som endast är öppen under natten och har de mest förtrollande artisterna en kan tänka sig. Celia anställs på cirkusen som illusionist och Marco hjälper till i bakgrunden med uppbyggnaden och organisationen av den, till en början är de båda omedvetna om den andres existens. Allt eftersom tiden går börjar både Celia och Marco inse att spelet inte bara handlar om att vinna eller förlora, utan något mycket mer. Så när de möts och lär känna varandra inser de att spelet inte är vad de vill göra, utan börjar spela enligt sina egna regler.

Oj vad bra den här boken, vill jag börja med att säga. Jag har alltid varit svag för sagor. Berättelser som blandar realism med magi och fantasi, är mina absoluta favoriter. Nattens cirkus är likt Carlos Ruiz Zafón och Haruki Murakamis böcker, berättelser med den värld vi känner som våran till skådeplats, men med små, små detaljer som gör allt mer spännande och mystiskt. 

Erin Morgenstern skriver långsamt och detaljrikt, nästan poetiskt. Detta kan säkert upplevas som tråkigt av vissa men att hon gör det med stil är självklart för oss alla. Dessutom har Morgenstern förmågan att få varje detalj att betyda något, varje skiftning i en färg, varje tyst prassel i en boksida, kan läsaren vara säker på att den kommer följas upp och ges en förklaring. Detta är otroligt snyggt gjort, speciellt då hon i kombination med detta även “färgkodar” berättelsen och lägger in mycket symbolik i vad de olika karaktärerna bär för kläder o.dyl. Visst kan det ibland bli mycket att hålla redan på, men det är så otroligt intelligent och ambitiöst skrivet att det inte gör någonting. 

Ibland går dock berättelsen något för fort, trots det långsamma språket. Berättelsen tar nämligen sin början år 1873 och avslutas 1903. Man får alltså följade båda huvudkaraktärerna under trettio år, samt flera andra bikaraktärer. Detta gör att hoppet mellan två kapitel ibland kan vara flera månader. Under dessa månader är det inte självklart att ingenting har hänt utan ibland tvingas författaren beskriva delvis avgörande händelser som i förbifarten. Detta är självklart negativt, inte minst då det ger en sämre förståelse till karaktärernas utveckling under den långa tiden som passerar i boken. Personligen anser jag därför att boken kunde ha varit ett par sidor längre, inte nödvändigtvis mer än 50-60 stycken, utan att något skulle blivit tjatigt.

Dock medför detta en lite mer mystisk känsla till boken. Du känner dig mer som en besökare på cirkusen än en del i personalen, vilket jag känner är något positivt. Så lite kluven känner jag mig rörande detta. 

Så utrymme till förbättring finns det i Morgensterns författarskap. Språket kan förenklas för att böckerna ska bli mer tillgängliga, och “hoppigheten” kan arbetas bort. För övrigt är det en lysande debut. Stämningen är underbart beskriven och berättelsens skådeplats, den magiska cirkusen, blir aldrig tråkig. Persongalleriet är brett och lika magiskt som berättelsen självt. En eloge ska dessutom ges till författaren som valt att inkludera så många starka och intressanta kvinnor i berättelsen. I böcker om 1800-talet är det lätt att avfärda kvinnornas roll då de i de allra flesta fall satt undanskymda på sina kamrar. Men Morgenstern låter kvinnorna, precis som männen, ta mycket plats och växa under hela berättelsen. 

Så läs den för guds skull! Mer sagor åt de vuxna, för ibland kan allt bli lite för allvarligt utan dem.