Norwegian Wood

(Recension skriven i Maj) 

Det går långsamt nu. Och ganska trögt. Men med tanke på alla nationella prov och föreställningar jag haft med skolans teatergrupp anser jag mig automatiskt ursäktad. Jag släpar mig långsamt igenom det sista dygnet innan jag får ett par dagar i frihet. Eller frihet egentligen, jag läser ju ändå bara.

Jag har läst mycket av Haruki Murakami tidigare men har av någon anledning aldrig tagit tag i Norwegian Wood. Jag älskade filmen när jag såg den, och det är en av mina närmsta vänners favoritbok. Dessutom är det min absoluta favoritförfattares näst mest kända bok. Oförklarligt är det ord som bäst beskriver varför jag inte läst boken. Men så en dag i förra veckan slog jag till.

Norwegian Wood handlar om studenten Toru Watanabe som lever i det sena sextiotalets Tokyo. Toru är en mycket tystlåten människa, som helst läser böcker eller sover under sin fritid, och sällan går ut med vänner. Han har dock mycket med sig i bagaget, som allt är länkat till hans bästa vän som begick självmord vid sjutton års ålder. Under sitt första år på universitetet återser Toru sin bästa väns flickvän, Naoko, som han inte träffat sedan vännen tog livet av sig. De inleder ett mycket diffust förhållande där gränserna mellan vänskap och kärlek är osynliga. Flickvännen är dock psykiskt sjuk och flyttar snart in på ett mycket speciellt behandlingshem, dit Toru åker flera gånger för att tala med flickvännen. När Toru inte är på behandlingshemmet studerar han litteraturvetenskap. Han tar flera kurser tillsammans med flickan Midori, en högljudd, arg typ utan några gränser som helst. Toru dras mellan dessa två kvinnor, samtidigt som han inser att något mer, långt mer dramatiskt, är på väg att hända.

I Haruki Murakamis böcker suddas ofta gränsen mellan verkligheten och fantasin ut, precis som i Norwegian Wood, om än mer subtilt än i flera av hans andra böcker. Perioderna som Toru tillbringar med Naoko på behandlingshemmet känns suddiga och mer symboliska än som faktiska händelser. Detta lägger en mer mystisk känsla över berättelsen, vilket jag tycker mycket om. Dessutom faller det sig väldigt bra tillsammans med Murakamis ganska luddiga skrivstil. Allt och inget känns på något sätt säkert, läsaren vet aldrig riktigt om en sak faktiskt händer eller bara upplevs i tankarna på huvudpersonen. 

En annan detalj jag tyckte om med Norwegian Wood är det otroligt suspekta persongalleriet. Huvudpersonen är den lataste och tråkigaste huvudperson jag någonsin stött på. Kvinnorna han dras emellan är en halvstum deprimerad ung kvinna och en manisk flicka som tycker om att gå på porrfilmsbiografer. Genom boken stöter en även på en ung diplomat vars främsta mål i livet är att ligga med så många kvinnor att sexaktens betydelse försvinner, samt en avdankad lesbisk konsertpianist. Persongalleriet är brokigt och ständigt fascinerande. Även om läsaren kanske inte kan relatera så bra till dessa karaktärers livshistorier är de ändå realistiskt beskrivna och enkla att förstå under berättelsens gång.

 Hemskt erotisk är boken också. Eller erotisk kanske är fel ord? Sexuell kanske beskriver bättre vad den faktiskt är. För tontals med bisarra sexscener tar plats i den relativt tunna boken, men erotisk blir den aldrig. Istället känns sexscenerna snarare karaktärsutvecklande, hur konstigt det än må låta. Det är inte en tidig 50 shades som Murakami skrivit utan en djup historia om en ung människas kamp för livet, där sexscenerna faktiskt är intressanta, och inte på ett tantsnuskigt sätt.

Precis som med alla Murakamis böcker föll jag pladask för Norwegian Wood, så jag har varit ungefär lika opartisk som en partiledare i denna text. Men, jag hoppas att ni fått en liten bild av boken ändå, för jag har faktiskt gjort mitt näst bästa. Och mitt bästa är helt omöjligt att göra efter alla dessa nationella prov och dansande i kortkort inför halva skolan. Sådetså. Men läs boken, för den är hemskt otroligt bra.