American Gods

Tjohejsan! Denna bok läste jag ut för flera dagar sedan, men det var en sådan som behövdes sörjas lite innan det gick att skriva om den. Men gräva ned sig i sorgen får inte göras. Fyra dagars sörjeperiod kändes lagom, så här är jag nu.

American Gods handlar om Shadow, en ganska färglös person, som i bokens början precis ska lämna det fängelse där han suttit i tre år, dömd för misshandel. Hemma väntar Shadows fru och hans gamla jobb på honom, och han är fast besluten att ta sig tillbaks in i samhället igen. Tre dagar innan hans egentliga frigivning blir han dock hämtad av fängelsechefen, som har nyheter för honom. Han kommer att släppas genast samma dag, hans fru har nämligen dött i en bilolycka och Shadow tillåts närvara på hennes begravning, som är redan nästa dag. I bilolyckan dog också hans bästa vän, som hade fixat ett jobb åt honom. Shadow finner sig själv helt utblottad och tomhänt utanför fängelsemurarna men beger sig hemåt för att ordna med begravningen. På flyget hem möter han dock Mr.Wednesday, som tycks veta allt om Shadow och erbjuder honom ett jobb som hans personliga springpojke. Efter ett par dagars övertalande beslutar sig Shadow för att följa med Mr.Wednesday, han har ju egentligen inget att förlora på det, och han finner sig snart mitt emellan två läger i ett uppblossande krig. Ett krig mellan gamla gudar och nya gudar. Och vad har Shadow egentligen där att göra?

Lite nyfiken på den Neil Gaiman-feber som råder bland mina klasskamrater just nu beslutade jag mig för att läsa American Gods. Och precis som vanligt när jag inte läser kända och bra författare av mig själv, så blir jag lite besviken och sur över att jag inte läst dem tidigare. Men nog om mig själv och till boken!

Gaiman är en av de populäraste YA-författarna i världen just nu, och har varit det i princip sedan denna bok kom ut för tretton år sedan. Och det med rätta. American Gods är en lång, ödesmättad roadtrip genom USA, ackompanjerad av gudar och lite för levande, döda ex-fruar. Jag har inte läst något som ens liknat den lite granna, varken i berättarstil eller grundupplägg. Och detta tror jag är Gaimans största tillgång till författare, det oväntade. Kärlekshistorier och dystopiska framtider känner vi alltför väl till vi detta laget. Roadtrips med gudar i baksätet känner vi inte till lika bra. 

Gaimans försiktiga och långsamma språk passar otroligt bra in på just denna typ av berättelse. Hans berättarstil känns många gånger som en uppbyggnad inför en kommande storm. Du vet att någonting kommer att hända, och du vet att författaren försöker hålla dig ovetande om just vad det är så länge så möjligt. Du läser konstant boken på helspänn i vetskapen om att snart, snart kommer någonting att hända. Och det händer. Oj vad saker händer. Du får lön för mödan även om väntan kommer kännas lång. Boken är runt femhundra sidor lång och ibland kan därför “mellandelarna” där inte så mycket händer kännas långa om en inte är en så van läsare. Men härda ut, ni kommer inte ångra att ni läste till slutet i denna bok.

Jag beundrar även författarens mod att skapa en sådan karaktär som Shadow, och sedan använda honom som bokens protagonist. Genom den relativt tjocka boken tror jag mig inte kunna hitta ett enda ställe där han uttrycker en vilja eller önskan om någonting. Istället iakttar han. Han lyssnar och ser och minns vad som händer runtom honom. Det hade kunnat bli en flopp att ha en sådan intetsägande huvudperson i en sådan lång bok. Tänk er om alla karaktärer bara hade funnit sig i allting de var med om. Det hade inte blivit mycket till handling i en sådan bok. Men tack vare de många brokiga karaktärer som boken innehåller utöver Shadow så blir det aldrig tråkigt. Tursamt nog så hade Gaiman ganska många färdiga karaktärer att ta av när han väl bestämt sig för vad American Gods skulle handla om. Hela världens gudar, gamla som nya, innebär ett ganska stort antal, mycket olika karaktärer. Så med dessa karaktärer i sin omgivning blir Shadows tystnad snarare en tillgång än ett problem. Boken rörs inte till av en massa personliga känslor som säkerligen skulle fört in berättelsen på ett annat spår. Nej, fokuset hålls på det stundande kriget och gudarna som ska delta i det, utan att få en massa förvillande sidospår. Och ja, Shadows tystnad får sin förklaring mot slutet. 

Och utan att förstöra själva handlingen så kan jag också tipsa om att eftersom du som läsare är svensk, eller nordisk, så får boken ett litet extra djup. Samt att du antagligen kommer kunna lista ut vissa händelseförlopp i förväg. Men mer säger jag inte.

Ja oj vad bra den var, American Gods. Nog för att jag är en sucker både för mytologi och amerikanska roadtrips, och kanske därför lite partisk, men det är en otroligt intressant bok. Djup på så många nivåer att jag antagligen bara snuddade ytan är den nog också. En bok att läsa och att läsa om.

Norwegian Wood

(Recension skriven i Maj) 

Det går långsamt nu. Och ganska trögt. Men med tanke på alla nationella prov och föreställningar jag haft med skolans teatergrupp anser jag mig automatiskt ursäktad. Jag släpar mig långsamt igenom det sista dygnet innan jag får ett par dagar i frihet. Eller frihet egentligen, jag läser ju ändå bara.

Jag har läst mycket av Haruki Murakami tidigare men har av någon anledning aldrig tagit tag i Norwegian Wood. Jag älskade filmen när jag såg den, och det är en av mina närmsta vänners favoritbok. Dessutom är det min absoluta favoritförfattares näst mest kända bok. Oförklarligt är det ord som bäst beskriver varför jag inte läst boken. Men så en dag i förra veckan slog jag till.

Norwegian Wood handlar om studenten Toru Watanabe som lever i det sena sextiotalets Tokyo. Toru är en mycket tystlåten människa, som helst läser böcker eller sover under sin fritid, och sällan går ut med vänner. Han har dock mycket med sig i bagaget, som allt är länkat till hans bästa vän som begick självmord vid sjutton års ålder. Under sitt första år på universitetet återser Toru sin bästa väns flickvän, Naoko, som han inte träffat sedan vännen tog livet av sig. De inleder ett mycket diffust förhållande där gränserna mellan vänskap och kärlek är osynliga. Flickvännen är dock psykiskt sjuk och flyttar snart in på ett mycket speciellt behandlingshem, dit Toru åker flera gånger för att tala med flickvännen. När Toru inte är på behandlingshemmet studerar han litteraturvetenskap. Han tar flera kurser tillsammans med flickan Midori, en högljudd, arg typ utan några gränser som helst. Toru dras mellan dessa två kvinnor, samtidigt som han inser att något mer, långt mer dramatiskt, är på väg att hända.

I Haruki Murakamis böcker suddas ofta gränsen mellan verkligheten och fantasin ut, precis som i Norwegian Wood, om än mer subtilt än i flera av hans andra böcker. Perioderna som Toru tillbringar med Naoko på behandlingshemmet känns suddiga och mer symboliska än som faktiska händelser. Detta lägger en mer mystisk känsla över berättelsen, vilket jag tycker mycket om. Dessutom faller det sig väldigt bra tillsammans med Murakamis ganska luddiga skrivstil. Allt och inget känns på något sätt säkert, läsaren vet aldrig riktigt om en sak faktiskt händer eller bara upplevs i tankarna på huvudpersonen. 

En annan detalj jag tyckte om med Norwegian Wood är det otroligt suspekta persongalleriet. Huvudpersonen är den lataste och tråkigaste huvudperson jag någonsin stött på. Kvinnorna han dras emellan är en halvstum deprimerad ung kvinna och en manisk flicka som tycker om att gå på porrfilmsbiografer. Genom boken stöter en även på en ung diplomat vars främsta mål i livet är att ligga med så många kvinnor att sexaktens betydelse försvinner, samt en avdankad lesbisk konsertpianist. Persongalleriet är brokigt och ständigt fascinerande. Även om läsaren kanske inte kan relatera så bra till dessa karaktärers livshistorier är de ändå realistiskt beskrivna och enkla att förstå under berättelsens gång.

 Hemskt erotisk är boken också. Eller erotisk kanske är fel ord? Sexuell kanske beskriver bättre vad den faktiskt är. För tontals med bisarra sexscener tar plats i den relativt tunna boken, men erotisk blir den aldrig. Istället känns sexscenerna snarare karaktärsutvecklande, hur konstigt det än må låta. Det är inte en tidig 50 shades som Murakami skrivit utan en djup historia om en ung människas kamp för livet, där sexscenerna faktiskt är intressanta, och inte på ett tantsnuskigt sätt.

Precis som med alla Murakamis böcker föll jag pladask för Norwegian Wood, så jag har varit ungefär lika opartisk som en partiledare i denna text. Men, jag hoppas att ni fått en liten bild av boken ändå, för jag har faktiskt gjort mitt näst bästa. Och mitt bästa är helt omöjligt att göra efter alla dessa nationella prov och dansande i kortkort inför halva skolan. Sådetså. Men läs boken, för den är hemskt otroligt bra.

Baskervilles Hund

(Recension skriven i April på annan blogg) 

Jag har inte gått så mycket i skolan de senaste dagarna, utan mest haft inställda lektioner, så jag passade på att läsa lite. Denna gång slog jag till med Arthur Conan Doyles The Hound of the Baskervilles, vilket kanske inte var sådär jättetaktiskt av mig. Boken ska nämligen vara utläst i Maj, då jag ska hålla en muntlig presentation av den, och att läsa ut den på två dagar kommer antagligen bara medföra att jag glömmer av den helt. Men bra var den. Jag ångrar ingenting!

The Hound of the Baskervilles handlar, precis som de flesta antagligen redan vet, om ett av Sherlock Holmes och doktor Watsons äventyr. Det är mycket möjligt att detta är den mest kända av Doyles böcker, och det med all rätt. Boken tar sig sin början i London, men staden lämnas snabbt för den engelska landsbygden då Watson tvingas följa med den mordhotade unge Henry Baskerville ut på Dartmoorheden. Henry Baskerville har nämligen alldeles nyligen fått ärva en stor herrgård och en ansenlig summapengar efter att hans farbror avlidit under mystiska omständigheter. En stor hund sägs ha setts runt liket och dova ylanden kan höras på heden. Släkten Baskerville har länge förföljts av en förbannelse, en helveteshund som mördat flertalet medlemmar i familjen. Är det hunden som är tillbaks för att göra slut på den siste i Baskerville-släkten? Eller är det något ännu mörkare i görningen?

Jag vill börja med att säga att ingen av de TV-serier eller filmer som är populära just nu och är till olika delar inspirerade av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes är särskilt lika på mysterie- och historiefronten. Du kan alltså se både TV-serierna, filmerna och böckerna utan att veta vem skurken är, eller hur allt kommer sluta. Håll er dock lite försiktigare med de äldre och till originalet mer trogna filmerna, där avslöjas allt.

Denna bok var hemskt bra, men lite (läs mycket) läskig. Doyle har placerat berättelsen på en stor, ödslig och isolerad hed som är en stor bidragande faktor till den läskiga stämningen. Varje steg åt sidan kan vara dödligt på heden, precis som i Watsons undersökningar. Dessutom är det breda persongalleriet, som hela tiden visar sig vara än läskigare än man tidigare trott, väldigt snyggt utformat. Psykopater på en hed har aldrig varit en särskilt bra kombination och Watsons egen stigande rädsla färgar av sig på läsaren. Doyle håller dock allting på en dov, lagom mysigläskig nivå hela tiden, som är väldigt lagom att läsa en regnig eftermiddag när man är ensam hemma.

Språket i böckerna om Holmes och Watson är ganska avancerat, både när det gäller meningsbyggnaden och ordvalet. Dock skrevs The Hound of the Baskervilles 1902 så man får väl säga att det är ganska logiskt att så är fallet. Dessutom tycker jag att språket bidrar till den brittiska sekelskiftsstämningen och skulle för allt i världen inte önska att det varit annorlunda. Det väl varierade ordförrådet gör också berättelsen mer nyanserad och varierad. Detta gör den mer underhållande att läsa, då varje mening inte ser likadan ut som den förra, och dessutom blir boken otroligt lärorik.

Historien går ganska långsamt fram, vilket av vissa säkert kan anses tråkigt, men personligen känner jag att det är en tillgång för berättelsen. Deckare och mysterieböcker som går för fort fram blir ofta lite hafsiga och många saker fullföljs heller aldrig. Doyle låter istället sin berättelse gå långsamt, för att visa på alla spår, och fullfölja dom, men antagligen också för att det bidrar till den olycksbådande stämningen. Läsaren hålls på halster hela tiden, och blir därför mer intresserad av att läsa vidare och se vad som kommer hända, på samma gång som det långsamma fortlöpandet av historian ger författaren möjlighet att beskriva varende regndroppe som faller över heden, och varje spindel i biblioteket på Baskerville hall. 

Om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt mer om böckerna om Sherlock Holmes än någon filmatiserad version av dessa. De är författade av en mästare på spänning, karaktärerna är lättare att relatera till och mer fokus läggs på det faktiska mysteriet och mindre på Sherlock Holmes hår. För Benedict Cumberbatch må vara JÄTTESNYGG, men han klår inte originalet, inte ens nästan.

Nattens Cirkus

Det går fort när man har roligt, kan jag konstatera efter att ha slukat min senaste bok. Tveksamt om det ens kan kallas slukning. Snarare frivillig och extremt engagerad tvångsmatning utförd av egna extremiteter.

Nattens cirkus är lik en klassisk saga, fylld av mystik,
 kärlek och till synes omöjliga uppdrag. Celia och Marco, som är bokens två huvudpersoner, uppfostras sedan tidig ålder till att en dag ställas mot varandra i ett magiskt spel. Detta spel tar plats på en cirkus, Le cirque des rêves, som endast är öppen under natten och har de mest förtrollande artisterna en kan tänka sig. Celia anställs på cirkusen som illusionist och Marco hjälper till i bakgrunden med uppbyggnaden och organisationen av den, till en början är de båda omedvetna om den andres existens. Allt eftersom tiden går börjar både Celia och Marco inse att spelet inte bara handlar om att vinna eller förlora, utan något mycket mer. Så när de möts och lär känna varandra inser de att spelet inte är vad de vill göra, utan börjar spela enligt sina egna regler.

Oj vad bra den här boken, vill jag börja med att säga. Jag har alltid varit svag för sagor. Berättelser som blandar realism med magi och fantasi, är mina absoluta favoriter. Nattens cirkus är likt Carlos Ruiz Zafón och Haruki Murakamis böcker, berättelser med den värld vi känner som våran till skådeplats, men med små, små detaljer som gör allt mer spännande och mystiskt. 

Erin Morgenstern skriver långsamt och detaljrikt, nästan poetiskt. Detta kan säkert upplevas som tråkigt av vissa men att hon gör det med stil är självklart för oss alla. Dessutom har Morgenstern förmågan att få varje detalj att betyda något, varje skiftning i en färg, varje tyst prassel i en boksida, kan läsaren vara säker på att den kommer följas upp och ges en förklaring. Detta är otroligt snyggt gjort, speciellt då hon i kombination med detta även “färgkodar” berättelsen och lägger in mycket symbolik i vad de olika karaktärerna bär för kläder o.dyl. Visst kan det ibland bli mycket att hålla redan på, men det är så otroligt intelligent och ambitiöst skrivet att det inte gör någonting. 

Ibland går dock berättelsen något för fort, trots det långsamma språket. Berättelsen tar nämligen sin början år 1873 och avslutas 1903. Man får alltså följade båda huvudkaraktärerna under trettio år, samt flera andra bikaraktärer. Detta gör att hoppet mellan två kapitel ibland kan vara flera månader. Under dessa månader är det inte självklart att ingenting har hänt utan ibland tvingas författaren beskriva delvis avgörande händelser som i förbifarten. Detta är självklart negativt, inte minst då det ger en sämre förståelse till karaktärernas utveckling under den långa tiden som passerar i boken. Personligen anser jag därför att boken kunde ha varit ett par sidor längre, inte nödvändigtvis mer än 50-60 stycken, utan att något skulle blivit tjatigt.

Dock medför detta en lite mer mystisk känsla till boken. Du känner dig mer som en besökare på cirkusen än en del i personalen, vilket jag känner är något positivt. Så lite kluven känner jag mig rörande detta. 

Så utrymme till förbättring finns det i Morgensterns författarskap. Språket kan förenklas för att böckerna ska bli mer tillgängliga, och “hoppigheten” kan arbetas bort. För övrigt är det en lysande debut. Stämningen är underbart beskriven och berättelsens skådeplats, den magiska cirkusen, blir aldrig tråkig. Persongalleriet är brett och lika magiskt som berättelsen självt. En eloge ska dessutom ges till författaren som valt att inkludera så många starka och intressanta kvinnor i berättelsen. I böcker om 1800-talet är det lätt att avfärda kvinnornas roll då de i de allra flesta fall satt undanskymda på sina kamrar. Men Morgenstern låter kvinnorna, precis som männen, ta mycket plats och växa under hela berättelsen. 

Så läs den för guds skull! Mer sagor åt de vuxna, för ibland kan allt bli lite för allvarligt utan dem.